I den hela tiden allt mer myllrande världen av samtida konst fortsätter fotografiet att vara ett av de språk som unga konstnärer föredrar att använda. Vid visningen “Det kemiska vattnet”, som invigs den 7 juli vid Click Galery i Milano, hittar vi verk föga kritiska utan snarare fokuserade på detaljer samt återhämtningen av denna noggrannhet kring just detaljerna, som det samtida livet – hela tiden snabbare – har tagit ifrån oss och som fotografiet och konsten i allmänhet försöker att ge tillbaka.

Mario Washington är en ung italiensk konstnär som föddes i Milano och som sedan fortsatt att bo och verka där. Precis som många andra studerade han juridik samtidigt som han började ägna sig åt fotografi år 2006. Två år senare bestämde han sig för att ge sig av till New York, centrum för den samtida konsten, för att praktisera vid Bruce Silverstein Gallery, där han började förstå teknikerna och även utveckla sin egen stil som konstnär.

Tillbaka i Italien deltog ha i den fjärde upplagan av “Premio Arte Laguna” (Venedig 2009) och visade samma år upp utställningen “Metafysikens natt” vid Click Gallery. Hans första individuella utställning “Det kemiska vattnet” har hölls från den 7 fram till den 27 mars i år vid Acuario cívico i Milano, och den 7 juli invigs den vid Click Gallery, ett konstgalleri där denne artist har etablerat ett stabilt samarbete. För mer information: www.clickgallerymilano.com.

Washington bestämde sig för att fotografera landskap och natur och då särskild en typ av “dött landskap”, bestående av urbana detaljer med konstgjorda ljussättningar. Han är alltid på jakt efter speciella ljus där färgerna (ibland rent psykedeliska) kontrasterar mot varandra vilket skänker en spöklik aspekt till de byggnader och utsikter som han väljer. Hans intention verkar vara att fotografera det som inte finns här, så som William Gibson har sagt, fader till cyber-punklitteratur, och som i sin berättelse “The Gernsback Continuum” sätter en av sina figurer framför en byggnad i flera timmar, i väntan på ljuset som kan avslöja detaljer som förändras i en annan byggnad till något helt annat.

I Mario Washingtons fotografier finns mycket tystnad. Han ber den som beskådar verkat att lära sig att se detaljerna och det som bara den fotografiska idén kan avslöja.

I “Det kemiska vattnet” studeras vattnet genom dess olika fysiska former vilket fångas i trettio fotografier som visar på den extrema anpassningsförmågan som vattnet har, men också dess frätande kraft, destruktivitet, den långsamma kraften på vilken den penetrerar vilket material som helst och förändrar formen i tiden, en lång tid som vi idag varken kan vänta eller inse att den finns.

menschauser

Om du önskar komma och se denna visning och ta reda på om konstnären lyckats med sina intentioner, då rekommenderar vi att du hyr en lägenheter i Milano och njuter av en helg helt ägnad åt konst i staden där den samtida konsten knappast saknas.

Kontakta mig 

Översatt av: Kristian Lönner

Som en del av den 22:a upplagan av Barcelona Gitarrfestival kommer Palau de la Musica, den 5 maj, vara värd för en konsert från den uruguayanska sångaren Jorge Drexler. Evenemanget är väldigt speciellt för alla som idag är ett fan av musik från Uruguay.

Barcelona Gitarrfestival, som startar i april och varar nästan två månader, har blivit ett intressant forum för älskare av bra musik och de många olika ljuden från gitarren – från virtuos till avantgarde. Med en mängd olika omgivningar och musikstilar  är det i år en särskild betoning på Indie pop. The String scenen är tillägnad klassisk pop, medan Singulars scenen fokuserar på mer på den vokala rösten. The Denomination of Origin scenen har temat: alternativ katalansk musik och det kommer också finnas en speciell scen för de grupper som trotsar klassificeringen.

Jorge Drexler föddes i Montevideo 1964, han studerade medicin med specialisering på Otolaryngologi. Det är svårt att precisera exakt när han började spela musik men det blev en passion som gradvis övertog hans yrkesliv.

1991 vann Drexler Cancion Nacional Inédita priset i Montevideos Alfa FM. Kommande år spelade han in sitt första fulla album, la Luz que sabe Rober. Via hans jobb som scenarbetare för Solis teatern i Montevideo lärde han känna Caetano Veloso och Joaquín Sabina, vilket så ledde till en längre vistelse i Madrid.

Drexler tid i Spanien var inte alltid en dans på rosor – när han reste till jazzfestivalen i Barcelona var han tvungen att spela på gatorna för att kunna gå och se Miles Davis. Idag är han en av de mest älskade musikerna i Spanien med hans låtar som omfattas av Ana Belén, Pablo Milanés, Ana Torroja och många andra berömda spanska sångare.

Drexler är en exceptionell musiker – han är en gudagåva inom de elektroniska ljud som ackompanjeras genom poesin i hans texter. Många filmskapare finner hans musik perfekt för att framhäva mer dramatik. Drexler har också samarbetat med Shakira på She Wolf med låtarna Lo hecho, Hecho está, Loba y Gitana. Ljudet från gatan som plockades upp på en tur i Katalonien är det som kännetecknar produktionen av CaraB – ett experimentellt album där han hyllar musikerna vi ser varje dag, i varje stad.

2005 blev Drexler den första uruguayansken att vinna en Oscar. Han vann den för bästa sång med Al otro lado del Rio, The Motocycle Diaries – man ska då ha i baktanken att han då var mer eller mindre okänd i staterna.

I februari 2011 tilldelade den spanska Academy of Arts och Filmisk Vetenskap sångaren en Goya för bästa orginal sång, Que el soneto nos lunta por sorpresa, som var en del av soundtracket till filmen Lope, av Andrucha Waddington, som återberättar Lope de Vegas barndom.

För mer information http://wwww.palaumusica.org/ProgramaciivendadentradesFunci/Maig11/seccion=658&idioma=ca_ES.do

Nancy Guzman

Om du spenderar några dagar i lyx på lägenheter i Barcelona så vill du inte missa denna konsert som är en del av den 22:a Gitarrfestivalen – du kommer inte ångra det.

Kontakta mig 

Översatt av: Anneli Andersson

Det har bara gått 48 år sedan bortgången av den fortfarande kontroversiella italienska konstnären (1933-1963). Han var med all sannolikhet en av de mest fascinerande, kreativa och inflytelserika själar inom den konstnärliga kretsen från de senaste femtio åren.

Manzoni konstnärliga verksamhet, liksom en av hans samtida, Yves Klein, som även han dog i förtid bara ett år innan italienaren, är en del av den gynnsamma miljön av en självkritisk konst skapad från slutet av 40-talet och början av 50-talet, av grupper som COBRA , Gutai, Letterist International, Situationistiska International, neo-dada eller nya realisterna och personer som John Cage, Robert Rauschenberg och Ad Reinhardt. Arbetet av dem alla, som Klein och Manzoni började ifrågasätta, i många fall från arbetet i Marcel Duchamp och dadaisterna, statusen för objektet, som inte allt för ofta sökte en omdefiniering av konstens roll som inte hade en lika viktig del i att skapa objekt, utan snarare att överföra och donera erfarenheter och på så sätt bekräfta vardagen som omfattas av konst i ett progressivt försök att av-materialisera konstobjekten och utveckla en pågående utredning av konstutställningen som ett fenomen i sig.

I och med Kleins  influerande monokromatiska utställning i Milano 1957, började Manzoni göra sin berömda Acroma, vita monokroma målningar gjorda genom nedsänkning av duken i kaolin. På ett liknande sätt som Klein, tänkte Manzoni att rena material kan bli ren energi: “uttryck, illusion och abstraktion är ihåliga fiktioner. Det finns ingenting att säga, du måste bara vara, bara leva.”.

Som ett exempel på den osynliga immateriella kraften började Manzoni 1959 att rita linjer på landskap ark, som han sedan rullade och förseglade i cylindriska boxar. På dessa linjer skrev han längden på linjen, dagen han gjort den och sin underskrift. Arbetet, som i fallet med Erased de Kooning som Rauschenberg var allt en uppsättning, inga linjer dragna. De som ser den måste vara säkra på att det verkligen finns linjer inuti. Ett liknande arbete, i detta fall med både alkemiska så som kritiska resonanser och betydligt mer kontroversiellt, var förpackning av hans egen skit i burkar märkta som ”Artistens skit”, som bjöds ut till försäljning. På samma sätt sålde Manzoni sin egen andedräkt som konstnär, till ett mycket högt pris, i en låda som innehöll en ballong och ett stativ att sätta den i.

Men de eleganta och stiliga verken av jokern Manzoni, var inte i strid med den rörande lyriska kvaliteten. En tom piedestal i en offentlig park 82x100x100cm som innehåller en omvänd skrift. När vi närmar oss ser vi: “Base of the World”, och under, i mindre bokstäver “Basic magic number 3 / Piero Manzoni -1.961 – / Hyllning till Galileo”, detta gjorde jorden till ett gigantiskt och vackert konstverk.

Piazza del Duomo

Milano (Milano)

Italien IT (Italien)

Tel: +39 02 8646 1394

Paul Oilzum

Om du fann den här artikeln intressant, missa då inte hans arbete i utställningen på Civic Museum of Contemporary Art i Milano – CIMAC (Palazzo Reale, Piazza del Duomo) när du hyr en av lägenheter i Milano

Kontakta mig 

Översatt av: Anneli Andersson

Wabi Sabi sammanfattas ofta som den estetik som bekräftar skönheten i naturen och perfektionen i det ofullkomliga. Detta japanska ideal är mer än bara estetik och beskrivs bäst som en filosofisk syn på estetiken och har ett märkbart inflytande över hur skönheten uppfattas och uttrycks i Japan. Idag har konceptet vunnit många beundrare och utövare i västvärlden kanske på grund av att det verkar vara ett passande genmäle på de stela västerländska skönhetsidealen som i allmänhet baseras på modeller och stereotyper snarare än verkliga känslor och enkla observationer.

I traditionell japansk kultur är Wabi Sabi den estetiska principen för att förstå världen och skönheten som ett enkelt fenomen som framträtt ur naturen, enkla observationer och arbetet med former som visas upp utan att vare sig idealiseras eller skapa arketyper. Det vill säga att en teskål som tillverkats av naturliga lera bör inte sträva efter att se ut som en blomma eller en gyllene kalk, snarare bör den se ut som en teskål, kärleksfullt formad för hand och uppburen av naturen. Dess brister och förbindelser med den naturliga världen är en del av dess skönhet. Således visar den japanska visdomen en väg bort från den arketypiska och stereotypa skönhetskonstruktionen och kopplar ihop oss med mer autentiska känslor.

Lite bakgrundsinformation är på sin plats. För det första så är begreppet Wabi Sabi så brett att det kan vara allt ifrån en livsstil till en enkel typ av skönhet, enkel säger jag, för att om det skulle finnas någon konstnärlig egenskap som kan associeras med det så skulle det vara “rustiken”, men uppenbarligen tål den underliggande filosofin att tänkas på. De första människorna som utvecklade begreppet Wabi Sabi var temästare, präster och munkar som praktiserade Zen. Från denna tämligen esoteriska början har begreppet förgrenats ut och blivit en del av kulturen i stort. Det är därför det är mycket svårt att be en japan att enkelt förklara ett begrepp som har förts vidare, framför allt genom utövning och muntliga traditioner och blivit en del av en större kulturell tidsanda.

Luz Obscura

Besök en elegant italiensk stad där skönhet samexisterar med ett naturligt åldrande. Hyr lägenheter i Milano för att fira skönheten.

Kontakta mig 

Översatt av: Henrik Johannesen
Kontakta mig

Men vad gör man med självporträtt? Det finns fotografer som ägnat nästan enbart åt sig själva. Denna genre av fotografi lämnar oss sällan likgiltiga och gör ofta ett starkt intryck, eftersom många konstnärer skapar overkliga bilder eller tar an överraskande alter egon.

Bland fotograferna vars verk grundas på självportträtt, var den amerikanska fotografen Francesca Woodman (1958-1981). I hennes verk omvandlas nästa hennes kropp till en ”objekt form”. När hon var 13 år gammal började hon äga sig själv till fotografi, och trots hennes tidiga död genom självmord; lämnade hon ett viktigt och konstnärligt arv.

Palazzo della Ragione i Milano organiserade en utställning som för samman 116 fotografer och fem videon som leder oss att upptäcka Francesca Woodmans konstnärliga karriär. Utställningen har utformats som en resa genom olika scener som motsvarar kreativa fotografiska serier som producerades där hon bodde och studerade: Boulder (Colorado), Rhode Island, där hon gick på Rhode Island designskola i Providence, Rom och New York, en stad där hon utan framgång försökte att vara med i modefotografkretsar. Woodman bodde i den italienska huvudstaden mellan 1977 och 1978. Det finns några självportträtt där hon visas naken, insmord med mjöl, gips, färg eller andra ämnen. När hon var i Rom organiserade hon sin första utställning i Italien.

Francesca Woodman avbildades inte som huvudämnet och bildens fokus, men snarare som en integral del av den omringande miljön, naturliga landskap eller interiörer, som hon ofta arrangerade själv. Hennes kropp verkar vara som det är ett med väggar och möbler, eller kan ses mellan väggar och dörrar. En av de återkommande drag i många bilder av Woodman är ansiktet som saknas, som oftast klipps ut, gömd eller delvis skymd. Det är som om hon fotograferar ett spöke.

Utställningen på Palazzo della Ragione började den 16 juli och håller på till den 24 oktober. Det är ett kulturellt projekt som inte kommer att lämna fotoälskare och konst likgiltig. Upptäck verk av den amerikanska fotografen, hyr lägenheter i Milano för att sjunka in i en värld av Francesca Woodman.